Du ska fan inte tro att jag ramlar och blir liggande!
Be mig inte hålla käften. Jag håller käften för att jag inte har något att säga. Aldrig nånsin för att du säger åt mig. Min tunga ska förvandlas till ett rakblad när du säger till mig att hålla käften - ett rakblad som strimlar din usla kropp, lämnar dig blödande, karvar sig igenom din själ. Karva karva karva.
Be mig inte lämna rummet. Jag lämnar DIG, jag vänder dig ryggen, jag går för att jag vill. Inte för att dina fingrar knäpper överlägset. Mina ögon ska döda dig då. Istappar kommer att växa ur mitt hat, min blick ska döda, istapparna kommer spetsa ditt hjärta, och jag har ingen smärta. Den har du. När jag lämnar rummet lämnar jag smärtan där. Hos dig.
Be mig inte lyssna. Jag har hört nog. När du pratar ska din röst förvandlas till taggtråd, som river upp din strupe inifrån, lämnar dig blödande, dina egna onda ord ska slita dig i stycken.
Och jag lämnar dig.
3 kommentarer:
jag tror nästan, banne mig (för ungefär tusende gången) att det är dags för lite kakbak så där som för att heja tillbaks...
GE MIG KAKA! Min kakbak behöver underhållas.
Vem vet, även du kanske kommer att bli frisk och få sinnesro i framtiden. Men det är ytterst tveksamt.
Skicka en kommentar