Anonyma beundrare
Jag tycker att livet är pretty fucking great! Jag har, sedan ett drygt år tillbaka, en alldeles egen liten stalker. Eller - inte vet jag om h*n är bara min, kanske ägnar sig det lilla pervot åt att anonymt förfölja lite alla möjliga. Isåfall; otrogna wanker!
Men annars är det ju trots allt rätt smickrande! Att nån lägger tid och pengar på att stalka mig, och dessutom under lång tid, tar jag som hängivenhet. Vilket i och för sig är gulligt och rart. Och wierd. Men det är ju skrattretande att någon väljer att vara anonym.
Är det inte jävligt svårt att ta någon på allvar, som väljer att inte ens ha ryggrad nog att säga vem h*n är? Jag tycker det.
2 kommentarer:
Men så sjukt! Att idioten ids hålla på. Bah!
/Marie
Hmm, jag tror att man nog oftast börjar sin stalkerkarrär som anonym, så h*n har nog inte dragit igång den på fullt allvar, så än så länge är det nog bara din egen lilla stalker...
Vi vana Per Hagman-stalkers brukar mest skicka mail på fyllan där vi lämnar namn och adress, innan vi inser att det inte riktigt finns nåt svar på frågan; BUT WHY??
Skicka en kommentar