Drömde om vatten

Det var hav. Båtar. Bojar. Massa folk. Jag och nån mer diskuterade om inte närmaste vägen in till land från båten var via en boj som låg längre ut (!!) i havet. Jag var tveksam men vem-det-nu-var var tvärsäker, och eftersom jag är livrädd i vatten så sa jag inte så mycket.

Så vem-det-nu-var simmade iväg med en perfekt crawl och själv hafsade jag efter i bästa dogswim-style (när man ändå drömmer - kunde man inte fått bli BRA på sånt man är kass på i verkligheten?!). Vattnet slog över mitt ansikte. Gång på gång. Jag kom längre och längre i från vem-det-nu-var. Jag famlade efter något att ta tag i, stå på, stötta mig på, men guess what... det finns inget sånt mitt ute i havet!

Alla människor, båtar, bryggor, bojar var som prickar i periferin och jag skulle inte orkat ropa ens om jag trott att jag skulle ha hörts. Trött, så trött.

Vattnet slog och slog över ansiktet, och paniken blev min följeslagare. Kallsupar och famlande flämtande... men sen, plötsligt, så blev det iskalla vattnet alldeles underbart, ljust blått och vackert och i vattnet bodde all världens värme och jag längtade efter nästa vattenskvalp över min näsa och mun.

Mitt halvvakna jag kämpar nånstans i detta drömmens nu för att berätta för mig att det är en illusion, att vattnet bara känns fint och varmt för att jag håller på att dö, och paniken väller över mig - kämpa, kämpa! - , men vattnet är så skönt...