Trasigt
Jag har börjat med en ny bok. Och som av en händelse handlar det om en trasig tjej. Alltid.
Nä, inte riktigt alltid, om man ska vara ärlig. Ibland blir det en deckare. Ibland nån chiclit. Ibland nåt ohyggligt PK, typ berättelsen om Victor Jara eller Näckrosteatern. Ibland nåt historiskt (Nanna är en av mina favoriter, men historien om Arn har jag inte mäktat med ännu).
Men mest trasiga tjejer. Ända sedan tonåren. Boken om Nancy Spungen. Boken "Älska mig" om Sussie. Evelyn Spöke.
Nu har jag just läst Pappa Pralin, om en trasig Andrea. Och går vidare på Vingklippt ängel. Några böcker tidigare hade jag Lotta Thells böcker på nattduksbordet.
Jag gillar uppenbarligen trasiga brudar? Undrar varför, för i verkligheten tycker jag mest att trasighet suger.
3 kommentarer:
Du är ju inte helt ensam om det heller. Ibland kan jag få för mig att näste efter deckare är doku-misär-romanen en av de största genre(e)rna. Men vad tusan, vill man faktiskt bli engagerad i ngt så funkar det nog bättre än det mesta..?
Hm, ja, kanske... Själv är jag en sucker för "aha"-upplevelser och finner en udda tillfredsställelse i att tänka "wow! sådär tänker/känner/tycker ju jag också!". Även om det är trasiga sjuka tankar jag helst vill undvika... Människan är komplex, ja?
vingklippt ängel är ett eldorado av ett jobbigt liv. jag läser samma litteratur. fast jag tror att det kan vara så att man vill känna öht och man känner inte så jäkla mycket till historier som sagan om ringen eller hemsöborna, eller vad som... tror att fascinationen kan ligga däri..
Skicka en kommentar