Sjuk och förvirrad

Jag sjukskrev mig, efter idogt tjat från min käre make, i morse. Seriöst - jag har svårt att sjukskriva mig utan att få dåligt samvete. Nu sitter jag här och funderar - om jag är frisk nog att sitta vid datorn kanske jag är frisk nog att vara på jobbet egentligen - eller? Maskar jag? Men jag tror inte det.

Jag slöade vid Aftonhoran - där hittar man alltid en massa intressant. Sara som jobbar på ett callcenter och tjänar dåligt. Jaha. Det var ju synd för Sara.

Men vad synd det var om MIG, när jag av nån anledning gled in på forumet gällande saken. Och då gällande låga lönenivåer i stort - inte bara callcenterSara. Jisses! Vad är det för fel på folk? Andra lågavlönade gnällde - dom hade det minsann värre, dom hade minsann ännu mindre stålar! Andra lågavlönade slog sig för bröstet - dom hade minsann lägre lön (än Sara) OCH var ensamstående (Sara var Sambo) OCH hade fjorton barn (Sara hade katt) OCH levde minsann sitt liv utan att gnälla, fick det minsann att gå runt, var minsann duktiga...

Andra (som förmodligen aldrig varit i en lågavlönade, eller åtminstone glömt hur det var) gnällde förstås över att lågavlönade borde A) vara mer ekonomiska, B) byta jobb om man är missnöjd, och C) hålla käften.

Okej. Att högavlönade gnäller på lågavlönade som gnäller beror säkert på nån form av rädsla att de lågavlönade ska slå näven i bordet, strejka, göra revolution, ROFFA ÅT SIG en skälig levnadsstandard, vilket kommer lämna mindre kvar åt de stackars högavlönade. Bäst att se till att dom håller klaffen redan från start - detärjuderasegetfel....

Men det fasansfulla är väl ändå att andra lågavlönade slår tillbaka?! Varför? Sitter inte (vi) lågavlönade i samma båt? Spelar det någon roll om vi har mer eller mindre låga löner? Är vi inte alla värda mer än socialnorm om vi arbetar? Varför attackerar lågavlönade andra lågavlönade? Sparka uppåt, tycker ju jag. Inte neråt.

Galet.