Ayyo

Jag har väl inget speciellt att komma med. Det är väl typ 8 månader sen jag uppdaterade bloggen, så man tycker ju att orden borde spruta ur mig i en vild uppdateringsfrenesi. Men tyvärr.

Jag tänker hylla alla kanelbullar idag, dom har ju fått en alldeles egen dag. Fantastiskt. Det är dom värda. Jag röstar för att vi även inför egna dagar för andra bakverk. Sarah Bernhardt till exempel. Fantastisk liten biskvie. Pannacotta-dagen, någon?

Jag vill slå ett slag för heltäckningsmattor. Dom finns i vårt nya hus, och säga vad man vill, men det är fan SKÖNT att sätta ner frusna morgontassar på en tjock matta istället för på ett halt och kallt laminatgolv. Känslan av att vilja sluta existera pga kalla mörka morgnar blir en liten smula mildare. Dessutom är det lättare att smyga som en liten indian (om man nu vill det).

Jag tycker fortfarande att saker kan fara åt helvete, om det nu var så att någon trodde att dessa åtta månaders bloggexil slitit hatet ur min kropp så dementerar jag bestämt detta.

• Jag vill befria världen från folk som inte förstår ironi. Dom kan fara åt helvete!
• Jag vill befria världen från tidiga morgnar. Den som kom fram till att morgonstund har guld i mund måste fan vara senil slash efterbliven slash psykopat.
• Finanskrisen kan också dra åt helvete. Ofantligt långt in i helvetets varmaste vrå. Ärligt talat; USA har för mycket att säga till om.

Och med dessa önskningar om helvetesresande för ditten och datten så drar jag mig tillbaka till min självvalda bloggexil. Vet dock inte hur länge den kan tänkas vara för denna gång. Allt mellan en kvart och ett halvår, kan jag tro.